Paradigmskifte, vad det nu står för längre

Paradigmskifte. Finns det ett mer urvattnat ord? Det har blivit till ett sladdrigt inget, tappat sin betydelse. Som en intorkad matfläck, nu bara irriterande. 

Så fort det handlar om en förändring, den minsta lilla, som att byta från jeans till shorts, att äta en vegetarisk lunch eller att börja dricka ipa istället för whatever, så kan det dyka upp. Paradigmskifte. Enligt Svensk ordbok står det för genom­gripande förändring av grund­läggande an­taganden och tanke­mönster på något vetenskapligt om­råde. Men fan tro't numera. Det har liksom tappat allt så som modeorden gör. Betyder ingenting. Alls. Och tveksamt om de flesta ens visste vad det en gång stod för.

Det var väl Tidöpartierna som började med det där snacket om paradigmskifte Det lät väldigt mycket, det gör ju gärna det. Men nu känns allt som sagt ganska urvattnat.

Allting ändras, allting är samma

Semesterkänsla idag. Bad. Shortsväder. Underbart och skrämmande. 2018 kommer att upprepa sig. Känns det som. Med värme, torka, värme. Det är något som inte riktigt stämmer.

Läser Jens Liljestrands Även om allt tar slut. Otäck. Klimatkris. Bokens handling fiktion visserligen. Men klimatförändringarna är på riktigt. Mitt bland alla jälva likes, memes och reels finns det en verklighet med stigande temperaturer. Torka. Skogsbränder. Flyktingströmmar. Sjukdomar. Och utdöende av arter. Varför har vi inte panik? På riktigt?

En del håller för öronen, blundar och tar flyget till fan vet var. Eller en del. Blundar gör vi väl alla, var och en på sitt sätt. Det löser sig. Av någon annan. Det har det ju alltid gjort. Men vi ljuger. För oss själva och varandra. Blundar. Ljuger. Och lajkar. För det är allt vi vågar. Och kan.

Overkligt att behöva jobba imorgon.
Motigt.
Inte fruktansvärt, men motigt.

Behöver semester.

Känner lätt ångest över nästan två veckor till med jobb innan semester på riktigt. Men också ångest över det som måste hinnas innan dess. Ångest för att semestern har ett slut. Att det blir höst igen så snart. Känner desperat behov av ledighet. 

Av förändring.

Så stjäl vi barnens framtid bit för bit

Trump igen.

Tidöavtalet.

Regeringen skiter i klimatet.

Sverige förnedrar sig inför Turkiet.

Och kriget i Ukraina bara fortsätter.

Det känns verkligen inte bra nu.

Inte alls.

Och klumpen. 

Den där helvetes jävla klumpen i magen.

Bara växer.

Vad ska vi säga.

Den dag barnen frågar.

Varför vi stal deras framtid.

För vår nutid.

Ego som vi är.

Antingen fixar man klimatet, eller så gör man det inte...

 ... som om det nu skulle vara så jäkla viktigt.

Hur jag än försöker kan jag inte förstå regeringens totala flathet inför klimatförändringarna. Det går liksom inte att ta in det. Det är utom allt rimligt tvivel så att jordens medeltemperatur stiger, att vi människor är orsaken till den temperaturökningen och att det redan får katastrofala följder i olika delar av världen. Vi måste alla göra mer än vad vi kan tycka är rimligt för att bromsa vägen mot total katastrof. Men då väljer vår regering att föra en politik som ökar utsläppen. Ökar. Det är så korkat att man baxnar.

Att det finns foliehattar som inte tror på klimatförändringarna kan jag förstå, men för att lyckas bli vald till en riksdagsplats borde man väl ändå vara åtminstone normalbegåvad. Man borde kunna inse och förutse  konsekvenserna av den politik man för som folkvald. Men man börjar ju undra.

Sverige borde gjort mycket, mycket mer än vad den förra regeringen gjorde. Inte bara borde, utan det är vår skyldighet att göra mer. Att då välja att göra mindre är ju helt absurt. Jag har full förståelse för att människor har det tufft eller rättare sagt skittufft i de ekonomiska tider som gäller nu, men det är ju ändå ingenting mot den verklighet som väntar våra barn och barnbarn. Det handlar inte längre om många generationer fram, utan det handlar faktiskt om att vi stjäl våra egna barns framtid. Går det inte att anpassa skatter med mera på exempelvis drivmedel efter var folk bor och hur mycket de tjänar så kanske det ändå - totalt sett - går åt rätt håll? Varför måste exempelvis den som kör SUV i Stockholm ha samma sänkning av bensinpris som den som bor i Norrlands inland?

Jag funderar så på vad den förda klimatpolitiken säger om bilden av Sverige? Vilket budskap skickar det till företag och industri när det handlar om att investera långsiktigt? Vad är det för budskap vi skickar med våra barn? Tänk inte på andra? 

Och om nu flyktingfrågan är den största för denna regering (vilket den måste anses vara med tanke på att det är SD som trots allt styr) så borde den klara av att tänka ett steg längre. Vad händer när enorma områden översvämmas, när allt kraftigare oväder förstör redan fattiga människors levnadsvillkor, när nya och gamla sjukdomar sprider sig allt mer, när världen får ökad brist på mat och dricksvatten mm mm mm? Jo, fler människor tvingas på flykt. Flyktingströmmarna ökar. För det är ju så att ju mindre vi gör för att bromsa förändringarna, desto snabbare hamnar vi där. Vi löser inte det med kärnkraft som byggs om tio år, om ens någon vill bygga. Vi måste öka takten nu. Göra allt vi kan och lite mer. Nu.

Att det sedan inte skulle spela någon roll vad vi i lilla Sverige gör är ju så befängt att det liknar ingenting. En svensk är ju lika många som en kines eller en indier eller en amerikan. Jag läste en lysande insändare häromdagen som jämförde med att betala skatt. Det är ju samma resonemang. Om bara lilla jag inte betalar skatt så märks det ju inte. Så då kan ju jag lika gärna låta bli. Om alla tänkte så...

Vi i Sverige är ju dessutom ett av världens rikaste länder så om några ska göra mer så borde det väl vara vi?

Jag såg finansministerns svar i SvD om att vi inte väntas nå klimatmålen. "Gör vi inte det så gör vi inte det." Det känns ju väldigt betryggande.

Stunden då Sverige förlorade sin själ

Så kom den då, dagen och presskonferensen då Uffe presenterade sitt regeringsunderlag. Stolt som en liten upphetsad tupp stod han där leende. Statsministertiteln inom armlängds avstånd. Som han längtat och trånat och han hade bara behövt sälja sin själ för att få den. Ett billigt pris för att visa dem att även han kunde. All makt åt Ulf, vår befriare. Kosta vad det kosta ville. Skit i politiken. Den är sekundär. Det var titeln som var det viktiga. Titeln. Mindervärdeskomplexen skulle äntligen flyga sin kos. Han skulle inte längre stå i skuggan av Reinfeldt och han skulle definitivt ses som något annat än bara sin längd. Ulf, den främsta. Nu stod han här med sitt gäng och skulle styra Sverige. Det var en berusande känsla och det fick man ha respekt för. Det var ju också precis det här han hade lovat Héidi Fried, i alla fall i princip. Bortsett från några detaljer. Men innerst inne gnagde det ändå lite grand, för egentligen så visste han ju att allt det där inte riktigt stämde. Han skulle ju visserligen bli statsminister, men han skulle nog trots allt bara vara en frontfigur. Den riktiga ledaren hette ju Jimmy. Han som stod där bredvid och som log om möjligt ännu bredare än Ulf. Han som köpt Uffes själ för en grindslant. Men ändå. Statsminister. Det var trots allt grejer det. De fick man ha respekt för.

Jimmy hade verkligen all anledning att le. Det var som en våt dröm att stå där med de andra. Inte bara hade de lovat att driva hans politik. De hade lagt sig totalt platt när han viskande i deras öron berättat hur han skulle ge dem makt att regera. Hur de skulle få trycka till sossarna så där fullkomligt. Han hade låtit dem tro att Uffe fördelat titlar och delat ut rum i regeringskansliet, men i själva verket var det han som dragit i trådarna. Marionetter var vad de var och nu skulle han fortsätta att rycka i trådarna de kommande åren innan han själv tog över. Han hade inte ens behövt tigga om att få igenom sina krav och tur var väl det för tiggeri skulle nu förbjudas. I hela landet. Det skulle minsann han bli man för. Ja, jävlar. De skulle driva hans politik i fyra år och det bästa av allt var att om något gick snett så kunde inte Jimmy ses som ansvarig. För hans parti satt ju inte i regering. De var ju oskyldiga. Om han fick frågor om det skulle han bara storögt säga att han inte visste någonting. Jag vet inte. Sånt funkade alltid. Om allt istället gick rätt så skulle det inte krävas så många fler val. Snart nog skulle han vara den som bestämde även officiellt och det där med demokrati började väl ändå kännas rätt förlegat. Det var dags att prova något nytt. Om inte 2026 så fick det bli 2030. Eller 2034. Bara invandrarna försvann så kunde nog han bida sin tid. Inga problem.

På andra sidan av Ulf stod Ebba. Hon strålade ikapp med TV-kamerornas strålkastare och leendet gnistrade. Ulf kunde säga vad han ville, det var ändå hon som hade ledartröjan. Ja, och Jimmy förstås. Kanske mest Jimmy trots allt Nu skulle det i alla fall bli ordning och reda efter allt hennes coola kampanjande. Sossarna hade ju misslyckats totalt att få rätsida på landet när de styrde på en borgerlig budget, men nu. Nu skulle regeringen, det vill säga hon och Uffe, nej vänta nu, hon glömde visst Jimmy. Nu skulle hon och Jimmy och Uffe se till så att landet kom på fötter och styrdes med en Sverigedemokrat-budget. Så det så. Va, Johan? Äh, han skulle sköta grillen. Och sjukvården skulle förstatligas för regionerna klarade inte av att sköta detta själva. Sannerligen inte. Vad var det förresten för klåpare som styrde i... jaha, kristdemokrater... men det var ju när sossarna styrde landet. Nu skulle det i alla fall bli ordning. Ta bara en sån sak som klimatet. De skulle smälla upp några kärnkraftverk och elektrifiera hela skiten. Sen var allt klappat och klart. Skulle gå på nolltid. 100 dagar eller kanske lite mer. Inget annat behövde göras. Life goes on. Buisness as usual. Shop and fly, fly, fly in the sky. Alltid retar det någon liten miljömupp. Fan, man kände sig i alla fall lite amerikansk när man stod här. Lite american you know. Precis som under kampanjen. Och hon hette väl inte Busch för inte. Kanske läge nu att lämna in den där ansökan om namnändring till Bush. DET skulle ju vara presidentlikt om något. Inte riktigt som Trump, men ändå en bra bit på väg. Livet var ändå härligt, eller life is good.

Längst av dem alla var Johan. Även längst bort från Jimmy. Konstigt nog stod de i någon slags maktordning kom han på. Först Jimmy med nästan all makt, sedan Uffe och sen Ebba och själv stod han långt här borta. Nästan helt utan makt. Lustigt ändå. Hehe. Nä, nu måste man gaska upp sig. Han var ju ändå killen vid grillen. En sån där va hetere principfast kille. Det var ju så att man sa en sak före valet och stod för det, det var viktigt. Och sedan blev det val. Och sedan sa man en annan sak. Eller, nu blev det nästan tokigt. Alltså, han hade sagt att det fanns röda linjer, sedan blev det val och någonstans måste ju alla fatta att sånt som sas före valet aldrig kan gälla när man ska kompromissa efter valet. Då fick man ju sudda ut allt sånt där jobbigt. Det fattade ju alla med markkontakt. Det fick bli både sött och salt. Han stod i alla fall upp för liberala värderingar. Så det så. Utan honom hade ju inte public service funnits kvar och inte aborter heller för den delen. Det kunde man ju nästan vara säker på. Och han hade lovats en utredning om ny friskolelag. Det var en viktig vinst. Det var jackpot helt enkelt. Verkligen. Och han skulle få en ministerpost. Ja, jävlar vad han hade visat att han var rätt man på rätt plats. Värdig sin partiledarroll. En kille som står stadigt när det blåser. Vid grillen. Om inte det här var liberal politik så visste han inte vad som var det längre. Ändå kändes det tungt att stå där, så här i början på det som nog var partiets sista period i Riksdagen. Det kändes på något sätt så i magen. Eller så var han bara hungrig. Blodsockerfall? Bara han fick komma bort från den här jävla cirkusen. Då skulle han skrika efter banan, choklad och cola. Ja, jävlar.

Uffe tittade stolt på sitt gäng. Från Jimmy till Ebba, till Jimmy igen och så till Ebba. Ja, just ja, Johan. Han var ju också med. Det fick man ha respekt för. Han log för sig själv. I princip kan nog det här bli väldigt bra, tänkte han. Det återstår bara några detaljer, men de kan vi nog snacka bort de också.

--------------------------

Det var känslan man fick. I princip kan det nog stämma, bortsett från några detaljer.

Skiten spillde över trots allt

Jag tvivlar nu starkt på mänskligheten. Även kloka tycks omvändas till dårskap. 

En bekant till mina föräldrar uppmanar till bojkott av vaccin mot covid 19. Hon tror att myndigheterna tänker passa på att operera in ett chip i samband med att vaccinet tas. För att kontrollera oss. Tar mig för pannan. 

Vad är det som har hänt med världen, eller folket? Har alla plötsligt blivit dårar? Kunde inte all skit fått stanna 2020? Lite som att det som händer i Vegas, stannar i Vegas. Men nej. Det spillde över. Såklart. Dårarnas kung sitter kvar i det Vita huset några dagar till. Nyss stormades Kapitolium. Trump-supportrar. En kvinna sköts till döds.

Från rummet bredvid hörs hunden som låter i sömnen. Suckar, frustar. Drömmer? Borde nog också lägga mig, men ibland kommer ångesten någonstans mellan vakenhet och sömn. Det skrämmer lite att gå till sängs. Ångest över en andning som inte funkar helt som den ska. Det blir så påtagligt när man ligger där, utlämnad till sina tankar. Åkte på astma under sommaren. Fick mediciner. Men än är inte lungorna helt ok. Eller så är det någon annan skit som ställer till det. Också. Känner mig helt trasig inombords. Magen är dessutom kass. Nu mer än på länge. IBS. Jag, en slags gubbe.

Men han kan inte vara klok den där Trump. På riktigt verkar det ju vara något psykiskt fel på karln. Ändå lyckas han få så många med sig. Så ofattbart. Och nu dessutom det här med alla anti-vaxxers med konspirationsteorier. Inopererade chip. Hur kan man tro på sån skit? 

Har börjat med diet. Kass andning och mage blev för mycket tillsammans. Som Trump och corona. Mer än man kan klara av. Kanske kan magen bli bättre i alla fall. Kör Fodmap och för jäkla tråkigt är det. Det går inte att komma ifrån. Varken gluten, laktos eller lök får man äta. Och inte en massa annat också. Helst inte dricka mer än 2,5 dl kaffe om dagen. Ett slags tortyr.

Otäckt, men spännande att följa ändå, det som händer i USA. Minst sagt kämpigt läge. Det blev visst två demokratiska senatorer från Georgia i alla fall. Känns välbehövligt. Kanske någon slags ljusning.

Kämpa för varenda unge

Nu till något jäkligt allvarligt, som inte går att blunda för. Inte får blundas för. Ändå är det så många som gör just det. Blundar. Eller tittar bort.

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Så enkelt är det. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för alla barn, eller sprid budskapet du också genom att blogga eller publicera i sociala medier om barns rättigheter.

Du kan göra mer än du tror.