oktober 14, 2022

Stunden då Sverige förlorade sin själ

Så kom den då, dagen och presskonferensen då Uffe presenterade sitt regeringsunderlag. Stolt som en liten upphetsad tupp stod han där leende. Statsministertiteln inom armlängds avstånd. Som han längtat och trånat och han hade bara behövt sälja sin själ för att få den. Ett billigt pris för att visa dem att även han kunde. All makt åt Ulf, vår befriare. Kosta vad det kosta ville. Skit i politiken. Den är sekundär. Det var titeln som var det viktiga. Titeln. Mindervärdeskomplexen skulle äntligen flyga sin kos. Han skulle inte längre stå i skuggan av Reinfeldt och han skulle definitivt ses som något annat än bara sin längd. Ulf, den främsta. Nu stod han här med sitt gäng och skulle styra Sverige. Det var en berusande känsla och det fick man ha respekt för. Det var ju också precis det här han hade lovat Héidi Fried, i alla fall i princip. Bortsett från några detaljer. Men innerst inne gnagde det ändå lite grand, för egentligen så visste han ju att allt det där inte riktigt stämde. Han skulle ju visserligen bli statsminister, men han skulle nog trots allt bara vara en frontfigur. Den riktiga ledaren hette ju Jimmy. Han som stod där bredvid och som log om möjligt ännu bredare än Ulf. Han som köpt Uffes själ för en grindslant. Men ändå. Statsminister. Det var trots allt grejer det. De fick man ha respekt för.

Jimmy hade verkligen all anledning att le. Det var som en våt dröm att stå där med de andra. Inte bara hade de lovat att driva hans politik. De hade lagt sig totalt platt när han viskande i deras öron berättat hur han skulle ge dem makt att regera. Hur de skulle få trycka till sossarna så där fullkomligt. Han hade låtit dem tro att Uffe fördelat titlar och delat ut rum i regeringskansliet, men i själva verket var det han som dragit i trådarna. Marionetter var vad de var och nu skulle han fortsätta att rycka i trådarna de kommande åren innan han själv tog över. Han hade inte ens behövt tigga om att få igenom sina krav och tur var väl det för tiggeri skulle nu förbjudas. I hela landet. Det skulle minsann han bli man för. Ja, jävlar. De skulle driva hans politik i fyra år och det bästa av allt var att om något gick snett så kunde inte Jimmy ses som ansvarig. För hans parti satt ju inte i regering. De var ju oskyldiga. Om han fick frågor om det skulle han bara storögt säga att han inte visste någonting. Jag vet inte. Sånt funkade alltid. Om allt istället gick rätt så skulle det inte krävas så många fler val. Snart nog skulle han vara den som bestämde även officiellt och det där med demokrati började väl ändå kännas rätt förlegat. Det var dags att prova något nytt. Om inte 2026 så fick det bli 2030. Eller 2034. Bara invandrarna försvann så kunde nog han bida sin tid. Inga problem.

På andra sidan av Ulf stod Ebba. Hon strålade ikapp med TV-kamerornas strålkastare och leendet gnistrade. Ulf kunde säga vad han ville, det var ändå hon som hade ledartröjan. Ja, och Jimmy förstås. Kanske mest Jimmy trots allt Nu skulle det i alla fall bli ordning och reda efter allt hennes coola kampanjande. Sossarna hade ju misslyckats totalt att få rätsida på landet när de styrde på en borgerlig budget, men nu. Nu skulle regeringen, det vill säga hon och Uffe, nej vänta nu, hon glömde visst Jimmy. Nu skulle hon och Jimmy och Uffe se till så att landet kom på fötter och styrdes med en Sverigedemokrat-budget. Så det så. Va, Johan? Äh, han skulle sköta grillen. Och sjukvården skulle förstatligas för regionerna klarade inte av att sköta detta själva. Sannerligen inte. Vad var det förresten för klåpare som styrde i... jaha, kristdemokrater... men det var ju när sossarna styrde landet. Nu skulle det i alla fall bli ordning. Ta bara en sån sak som klimatet. De skulle smälla upp några kärnkraftverk och elektrifiera hela skiten. Sen var allt klappat och klart. Skulle gå på nolltid. 100 dagar eller kanske lite mer. Inget annat behövde göras. Life goes on. Buisness as usual. Shop and fly, fly, fly in the sky. Alltid retar det någon liten miljömupp. Fan, man kände sig i alla fall lite amerikansk när man stod här. Lite american you know. Precis som under kampanjen. Och hon hette väl inte Busch för inte. Kanske läge nu att lämna in den där ansökan om namnändring till Bush. DET skulle ju vara presidentlikt om något. Inte riktigt som Trump, men ändå en bra bit på väg. Livet var ändå härligt, eller life is good.

Längst av dem alla var Johan. Även längst bort från Jimmy. Konstigt nog stod de i någon slags maktordning kom han på. Först Jimmy med nästan all makt, sedan Uffe och sen Ebba och själv stod han långt här borta. Nästan helt utan makt. Lustigt ändå. Hehe. Nä, nu måste man gaska upp sig. Han var ju ändå killen vid grillen. En sån där va hetere principfast kille. Det var ju så att man sa en sak före valet och stod för det, det var viktigt. Och sedan blev det val. Och sedan sa man en annan sak. Eller, nu blev det nästan tokigt. Alltså, han hade sagt att det fanns röda linjer, sedan blev det val och någonstans måste ju alla fatta att sånt som sas före valet aldrig kan gälla när man ska kompromissa efter valet. Då fick man ju sudda ut allt sånt där jobbigt. Det fattade ju alla med markkontakt. Det fick bli både sött och salt. Han stod i alla fall upp för liberala värderingar. Så det så. Utan honom hade ju inte public service funnits kvar och inte aborter heller för den delen. Det kunde man ju nästan vara säker på. Och han hade lovats en utredning om ny friskolelag. Det var en viktig vinst. Det var jackpot helt enkelt. Verkligen. Och han skulle få en ministerpost. Ja, jävlar vad han hade visat att han var rätt man på rätt plats. Värdig sin partiledarroll. En kille som står stadigt när det blåser. Vid grillen. Om inte det här var liberal politik så visste han inte vad som var det längre. Ändå kändes det tungt att stå där, så här i början på det som nog var partiets sista period i Riksdagen. Det kändes på något sätt så i magen. Eller så var han bara hungrig. Blodsockerfall? Bara han fick komma bort från den här jävla cirkusen. Då skulle han skrika efter banan, choklad och cola. Ja, jävlar.

Uffe tittade stolt på sitt gäng. Från Jimmy till Ebba, till Jimmy igen och så till Ebba. Ja, just ja, Johan. Han var ju också med. Det fick man ha respekt för. Han log för sig själv. I princip kan nog det här bli väldigt bra, tänkte han. Det återstår bara några detaljer, men de kan vi nog snacka bort de också.

--------------------------

Det var känslan man fick. I princip kan det nog stämma, bortsett från några detaljer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar