Allting ändras, allting är samma

Semesterkänsla idag. Bad. Shortsväder. Underbart och skrämmande. 2018 kommer att upprepa sig. Känns det som. Med värme, torka, värme. Det är något som inte riktigt stämmer.

Läser Jens Liljestrands Även om allt tar slut. Otäck. Klimatkris. Bokens handling fiktion visserligen. Men klimatförändringarna är på riktigt. Mitt bland alla jälva likes, memes och reels finns det en verklighet med stigande temperaturer. Torka. Skogsbränder. Flyktingströmmar. Sjukdomar. Och utdöende av arter. Varför har vi inte panik? På riktigt?

En del håller för öronen, blundar och tar flyget till fan vet var. Eller en del. Blundar gör vi väl alla, var och en på sitt sätt. Det löser sig. Av någon annan. Det har det ju alltid gjort. Men vi ljuger. För oss själva och varandra. Blundar. Ljuger. Och lajkar. För det är allt vi vågar. Och kan.

Overkligt att behöva jobba imorgon.
Motigt.
Inte fruktansvärt, men motigt.

Behöver semester.

Känner lätt ångest över nästan två veckor till med jobb innan semester på riktigt. Men också ångest över det som måste hinnas innan dess. Ångest för att semestern har ett slut. Att det blir höst igen så snart. Känner desperat behov av ledighet. 

Av förändring.